Jag är en av fem i vår familj. Mamman. Kvinnan. Någon man finns inte. Men storbarnen är så pass stora, att de nog kan kallas för män. Tvillingarna blir tonåringar inom kort. Denna hysteriska och överkänsliga mamma, har alltså snart fyra tonåringar. Hugaligen! ;P
Wiii! Jag är tillbaka igen. Jag är Jag liksom :) Ute ur helvetesbubblan och livet leker! Fått ny syn på mkt efter senaste veckan, och jag har ett skönt inre flummigt lugn =)
Blev inskolad på extrajobb idag och det kändes SÅ bra! Åkte därifrån och kände sån GLÄDJE i min kropp! Såå himla härlig känsla! :)
Ibland fastnar jag i soffan.. rätt ofta faktiskt.. Hade gärna gått å lagt mig redan 21.. men fastnat i soffan och nu är klockan 21:45..
Det bästa: Jag är omejkad och behöver inte tvätta av mig innan jag lägger mig.
Det sämsta: Jag måste orka borsta tänderna.
;-P
Funderar på att ställa alarmet 6:30, för att hinna vara på gymmet kl 7 och köra 40 intensiva minuter där innan det är dax för jobb.. KAN bli en smått stressig morgon.. men morgonträning är SÅÅ nice, så det är som nästan värt lite stress :)
Bröt ihop helt igårkväll.. fulgrät tills jag somnade.. Men jag tror jag behövde det.. vaknade imorse å kände mig äntligen återigen lite mera som JAG! Wiii! :)
Känner att denna vecka, har fått mig att bara vara egoistik- på ett positivt sätt-.. Jag vill välja bort allt i mitt liv, som ger mig negativ energi..
Besöket på HC gick hur bra som helst och jag fick det positiva beskedet som jag hoppats på..
MEN ingenting ska ju gå smidigt i min värld, så GIVETVIS har problemen nu återkommit under eftermiddagen och kvällen =/
MEN jag orkar inte oroa mig längre.. nu tar jag allt en timme i taget.. än så länge är allt "som det ska" (nåja..haha), och det finns ingen anledning alls för mig att oroa mig här och nu.
Ännu en natt med alldeles för lite sömn, men inget värre än så. Så jag struntar i att ansiktet ser ut som jag vet inte vad, och att jag kommer gäspa mig genom denna dag. Jag tror allt går åt rätt håll nu.
Och imorgon är det äntligen måndag, och jag ska iväg på ännu en koll.. Håller tummarna för Positivt besked. Besked utan ovisshet, utan oro.
Jag vill tillbaka till mitt Liv igen.. vill ha tillbaka kontrollen!
Det blev en bra natt. Bra med tanke på att allt verkar gå åt rätt håll. :) Men nej, tyvärr släpper inte oron för det.. dock känner jag mig inte längre lika uppgiven :-)
Jag har vaknat x antal ggr inatt, och troligtvis är det just det, som gjort att allt nu går åt rätt håll- hur konstigt det än låter.
Jag ska gäspa mig genom denna lördag. Jag ska storhandla med hjälp av bästa barnen, och sen ska vi bara mysa hemma. Äta gott, tända massa ljus, och kolla på tv..
Även denna helg gör vi dadelbollar istället för chokladbollar. Lika gott, men jävligt mycket nyttigare :)
Snart nu dax att krypa ner i sängen.. Jag vill somna fort.. Måste ställa klockan mitt i natten.. Men hoppas på att somna om snabbt och slippa en natt med stök. Det känns som det är denna natt som kommer avgöra om jag kommer tvingas till akuten eller inte..
Jag vill så gärna att allt ska bli BRA nu.. Mitt psyke fixar liksom inte denna ovisshet.. Kommer jag vara frisk på måndag? Eller kommer jag vara i samma kassa skick om en månad??
Bara jag VISSTE, så skulle jag kunna HANTERA det.. Nu kan jag inte hantera nåt..
Jag vill bara lägga mig ner och gråta ett dygn eller två..
Jag är så jävla ledsen över allt som bara går fel! Jag vill tillbaka till jobbet.. vill tillbaka till vardagen.. Just nu känns det som om att livet har stannat upp!
Dum som jag var, så googlade jag nyss.. och upptäckte att risken finns att det kommer ta tre månader innan jag blir helt återställd.. Tre månader!?!? WTF?! Den infon jag tidigare fått var, att komplikationer sällan händer... Men ALLT ska fanimig drabba MIG.. Just JAG ska det liksom sparkas lite extra på..
Mina tårar har inte runnit på flera timmar nu..Wiii!! =) ...dock har jag kvar min oro i kroppen, och jag tvivlar starkt på att detta blir en helt som går åt rätt håll.. Jag blir förvånad om jag kommer kunna jobba som planerat på måndag.. Jag blir förvånad om jag denna helg INTE kommer få spendera tid på akuten.
Och ja jag VET.. jag ska INTE ta ut nåt i förskott.. jag ska inte NU gråta över hur FEL allt kan gå denna helg.. Går allt fel, så tar jag det DÅ.. Jag VET det.. Vet Vet vet... Det är så jävla mkt man VET hela tiden! Men ÄNDÅ, så är den där jävla vetskapen inte till någon större nytta..
Min känsla nu, är densamma som sjukhusnatten.. Då ville sköterskan ge mig sömntablett.. Jag var en jobbig ledsen patient som överdrev.. Sure.. Jag tog ingen sömntablett och en timme senare tjatar jag till mig en undersökning och snabb behandling sätts in. Allt jag då känner är, YES DÄR SER NI ATT JAG INTE ÖVERDRIVER. Hade jag istället tagit sömntabletten och sovit fem timmar.. Ja jag är ingen läkare.. men jag är rätt säker på att ytterliga komplikationer tillträtt..
Det är en jävla CIRKUS det här.. Och jag vill inte vara med. Jag vill tillbaka till mina helgplaner, tillbaka till mitt LIV.
Jag trodde jag var frisk.. Igår klassade jag mig som återställd.. Meddelade ju jobbet att "vi ses imorgon"..
Men jag vaknade imorse och insåg att cirkusen är igång igen..
Nu är det en väntan på 1,5 timme.. Sen iväg å få hjälp.. Jag vill att detta ska vara slutet på krångel nu. Jag behöver min helg till VILA. Enbart VILA.
Ibland orkar man bara inte. Ibland gråter man helt okontrollerat trots att man är omgiven av främlingar.
Eller MAN gör det inte.
JAG gör det.
Jag GJORDE det.
Jag låg där i fosterställning och skakade medan tårar och snor smetades in i mitt ansikte.
Ett simpelt ingrepp och sen skulle jag få åka hem. Det var planen. Planen som sprack. Istället blev det komplikationer och övernattning på sjukhus. I sjukhuskjorta och nål i handen. Förvandlad till sjuk. Och tårarna ville aldrig ta slut. Kateter efter kateter och kaskadspyor. Ensam och förvirrad- såhär skulle det ju inte bli!!
Hemma under tiden:
Ett barn skulle till tandläkaren. Ett annat till hudläkaren. Dessutom var det föräldramöte. Plus att jag skulle jobba.
För det var ju bara ett simpelt ingrepp. Livet skulle som inte stanna upp. Jag skulle ju få åka hem. Vara med på föräldramöte, följa till tandläkaren, följa till hudläkaren, jobba..
Men allt blir ju- som bekant- inte alltid som det är tänkt.
Och efter 27 långa jobbiga timmar, fick jag äntligen lämna sjukhuset. Trasig. Tom. Ledsen. Rädd. Lättad.
Jag är så stolt över mig själv, att jag numera lyssnar på min kropp. Behöver den vila, så ger jag den vila. Jag lyxade helt enkelt till det med en sjukskrivning. Även om min kropp rent fysiskt skulle klara av att jobba, så är mitt psyke så trasigt. Och hela min kropp är så svag. Jag gav mig själv 2 dagar i soffan. Unnade mig det. Imorgon ska jag tillbaka till jobbet. Jag kikade förbi där idag.